Ett drömspel 4 страница

MAGISTERN
Det ser verkligen så ut! Men ä r logiken galen, då ä r hela vä rlden galen... och då skall sjä lva fan sitta hä r och lä ra er galenskaper! ... Ä r det nå gon som bjuder på en sup, så ska vi gå och bada!

OFFICERN
Detta ä r en posterus prius eller bakvä nda vä rlden, ty man brukar bada fö rst och ta badsupen sedan! Gamla stofil!

MAGISTERN
Doktorn ska inte vara hö gmodig!

OFFICERN
Officern om jag få r be! Jag ä r officer, och jag begriper inte varfö r jag sitter hä r och tar ovett bland skolpojkar...

MAGISTERN
[lyfter fingret] Vi skulle mogna!

KARANTÄ NMÄ STAREN
[in] Karantä nen bö rjar!

OFFICERN
Se dä r ä r du! Kan du tä nka att han dä r lå ter mig sitta på skolbä nken, fastä n jag ä r promoverad!

KARANTÄ NMÄ STAREN
Nå, men varfö r gå r du inte din vä g?

OFFICERN
Sä g det! ... Gå? Det ä r inte så gott det!

MAGISTERN
Nej, jag tä nker det! Fö rsö k!

OFFICERN
[till Karantä nmä staren] Rä dda mig! Rä dda mig frå n hans ö gon!

KARANTÄ NMÄ STAREN
Kom bara! ... Kom och hjä lp oss dansa... Vi må ste dansa innan pesten bryter ut! Vi må ste!

OFFICERN
Skall briggen gå då?

KARANTÄ NMÄ STAREN
Fö rst skall briggen gå! ... Det blir ett grå tande fö rstå s!

OFFICERN
Alltid grå t: nä r han kommer, och nä r han gå r! ... Lå t oss gå!

[De gå ut. Magistern fortsä tter tyst sin lektion. ]

[Jungfrurna, som stå tt vid danssalens fö nster, draga sig ledsna ned å t bryggan; Edit, som stå tt fö rstenad vid pianot, drar sig efter. ]

DOTTERN
[till Officern] Finns då ingen lycklig mä nniska i detta paradis?

OFFICERN
Jo, dä r ä r två nygifta! Hö r på dem!

[De nygifta in. ]

MANNEN
[till Hustrun] Min sä llhet ä r så utan grä ns att jag ö nskade dö ...

HUSTRUN
Varfö r dö?

MANNEN
Emedan mitt i lyckan vä xer ett frö till olyckan; den ä ter sig sjä lv som eldslå gan... den kan icke brinna evigt, utan må ste slockna; denna fö rkä nsla av slutet fö rintar sä llheten mitt på hö jdpunkten.

HUSTRUN
Lå t oss dö tillsammans, just nu!

MANNEN
Dö? Ja vä l! Ty jag fruktar lyckan! Den bedrä gliga!

[De gå mot sjö n. ]

DOTTERN
[till Officern] Livet ä r ont! Det ä r synd om mä nniskorna!

OFFICERN
Se på den hä r som kommer då! Det ä r den mest avundade av dö dliga i denna orten! [Den Blinde ledes in. ] Han ä ger dessa hundra italienska villor; han ä ger alla dessa fjä rdar, vikar, strä nder, skogar, med fiskarne i vattnet, få glarne i luften och villebrå det i skogen. Dessa tusen mä nniskor ä ro hans hyresgä ster och solen gå r upp ö ver hans hav och ner ö ver hans lä nder...

DOTTERN
Nå vä l, klagar han också?

OFFICERN
Ja, och med skä l, ty han kan icke se!

KARANTÄ NMÄ STAREN
Han ä r blind! ...

DOTTERN
Den mest avundade av alla!

OFFICERN
Nu skall han se briggen gå, dä r hans son ä r med!

DEN BLINDE
Jag ser icke, men jag hö r! Jag hö r hur ankarklon river i bottenleran som nä r man drar en metkrok ur en fisk och hjä rtat fö ljer med upp genom halsen! ... Min son, mitt enda barn skall resa i frä mmade land på det vida havet; jag kan endast fö lja honom med mina tankar... nu hö r jag kä ttingen gnissla... och... det ä r nå got som fladdrar och snä rtar som tvä ttklä der på torkstreck... vå ta nä sdukar kanske... och jag hö r hur det hulkar och snyftar som nä r mä nskor grå ta... om det ä r små vå gornas skvalp mot nå ten eller om det ä r flickorna i stranden... de ö vergivna... de trö stlö sa... Jag frå gade en gå ng ett barn varfö r havet var salt och barnet som hade en far på lå ngresa svarade genast: havet ä r salt dä rfö r att sjö mannen grå ter så mycket. Varfö r grå ter sjö mannen så mycket då? ... Jo, svarte han, dä rfö r att de jä mt ska resa bort... Och dä rfö r torkar de alltid sina nä sdukar uppe i masterna! ... Varfö r grå ter mä nniskan nä r hon ä r ledsen, frå gade jag vidare? ... Jo, sade han, dä rfö r att ö gonglasen skola tvä ttas ibland fö r att man skall se klarare! ...

[Briggen har gå tt till segel och glider bort; flickorna i stranden vifta med nä sdukar och torka ö msom tå rarne. Nu hissas på signalstä llet frå n fö rmasten signalen " ja", en rö d kula på vit botten! Alice viftar jublande till svar. ]

DOTTERN
[till Officern] Vad betyder den flaggan?

OFFICERN
Den betyder " ja". Det ä r lö jtnantens " ja ord" i rö tt, som det rö da hjä rtblodet, ritat på himlens blå a duk!

DOTTERN
Hur ser " nej" ut då?

OFFICERN
Det ä r blå tt som det skä mda blodet i de blå å drorna... men se vad Alice jublar?

DOTTERN
Och vad Edit grå ter! ...

DEN BLINDE
Rå kas och skiljas! Skiljas och rå kas! Det ä r livet! Jag rå kade hans mor! Och så gick hon! Sonen hade jag kvar; nu gick han!

DOTTERN
Han kommer vä l igen! ...

DEN BLINDE
Vem ä r som talar till mig? Jag har hö rt den rö sten fö rr, i mina drö mmar, i min ungdom, nä r sommarlovet bö rjade, i min nygiftastid, nä r mitt barn fö ddes; varje gå ng livet log hö rde jag den rö sten, som en sunnan-susning, som ett harp-ackord uppifrå n, så som jag fö restä ller mig ä nglahä lsningen julnatten...

ADVOKATEN
[in, gå r fram till Den Blinde och viskar].

DEN BLINDE
Jaså!

ADVOKATEN
Jo, så ä r det! [Fram till Dottern. ] Nu har du sett det mesta, men du har icke prö vat det vä rsta.

DOTTERN
Vad kan det vara!

ADVOKATEN
Gentagelsen... Omtagningar! ... Gå tillbaks! Få baklä xa! ... Kom!

DOTTERN
Vart?

ADVOKATEN
Till dina plikter!

DOTTERN
Vad ä r det?

ADVOKATEN
Det ä r allt vad du fasar fö r! Allt vad du icke vill och må ste! Det ä r att avstå, fö rsaka, umbä ra, gå ifrå n... allt oangenä mt, vidrigt, plå gsamt...

DOTTERN
Finns det icke angenä ma plikter?

ADVOKATEN
De bli angenä ma nä r de ä ro uppfyllda...

DOTTERN
Nä r de icke finnas mera... Plikt ä r så ledes allt oangenä mt! Vad ä r då det angenä ma?

ADVOKATEN
Det angenä ma ä r synd.

DOTTERN
Synd?

ADVOKATEN
Som skall straffas, ja! Har jag haft en angenä m dag och afton, så har jag helveteskval och ont samvete dagen efter.

DOTTERN
Så sä llsamt!

ADVOKATEN
Jo, jag vaknar på morgonen med huvudvä rk; och så bö rjar gentagelsen, den perversa gentagelsen dock. På så sä tt att allt som i gå r afton var vackert angenä mt, kvickt, i dag på morgonen i minnet framstä ller sig som fult, vidrigt, dumt. Nö jet liksom ruttnar, och glä djen faller sö nder. Det mä nniskorna kalla framgå ng blir alltid anledningen till nä sta motgå ng. De framgå ngar jag haft i mitt liv blevo min undergå ng. Mä nskorna hava nä mligen en instinktiv fasa fö r andras vä lgå ng; de tycker att det ä r orä ttvist av ö det att gynna en, och dä rfö r sö ka de å terstä lla jä mvikten genom att rulla stenar på vä gen. Att ha talang ä r livsfarligt, ty man kan lä tt rå ka svä lta ihjä l! ... Emellertid, å tervä nd till dina plikter, eller stä mmer jag dig, och vi gå igenom alla tre instanserna, en, två, tre!

DOTTERN
Å tervä nda? Till plå tkaminen med kå lgrytan, barnklä derna...

ADVOKATEN
Jaja! Vi ha stortvä tt i dag, vi ska nä mligen tvä tta alla nä sdukarne...

DOTTERN
Å, skall jag ta om'et igen?

ADVOKATEN
Hela livet ä r bara omtagningar... Se på magistern dä rinne... Han promoverades i gå r, fick lagerkrans och kanonskott, besteg parnassen och omfamnades av monarken... och i dag bö rjar han om skolan igen, frå gar hur mycket ä r två gå nger två, och dä rmed hå ller han på tills han dö r... Emellertid, kom tillbaka, till ditt hem!

DOTTERN
Då dö r jag hellre!

ADVOKATEN
Dö r? Det få r man inte! Ty fö rst ä r det vanhederligt, till den grad att ens lik blir skymfat, och sedan... blir man osalig! ... det ä r dö dssynd!

DOTTERN
Det ä r inte lä tt att vara mä nniska!

ALLA
Bra!

DOTTERN
Jag å tervä nder icke till fö rnedringen och smutsen med er! ... Jag vill dit upp varifrå n jag kommit, men... fö rst skall dö rren ö ppnas att jag få r veta hemligheten... Jag vill att dö rren ö ppnas!

ADVOKATEN
Då må ste du å tervä nda på dina spå r, gå samma vä g tillbaka, och utstå alla processens vedervä rdigheter, omtagningar, omskrivningar, upprepningar...

DOTTERN
Så må det ske, men jag gå r fö rst ut i ensamheten och ö demarken att å terfinna mig! Vi ses igen! [Till Diktaren. ] Fö lj mig! [Jä mmerrop frå n fonden i fjä rran. ] O, ve! O, ve! - O, ve!

DOTTERN
Vad var det?

ADVOKATEN
Det ä r de osä lla på Skamsund!

DOTTERN
Varfö r klaga de mer ä n eljes, i dag?

ADVOKATEN
Dä rfö r att solen skiner hä r, dä rfö r att det ä r musik hä r, dans hä r, ungdom hä r! Då kä nna de sina lidanden så mycket djupare.

DOTTERN
Vi må ste befria dem!

ADVOKATEN
Fö rsö k! Det kom en gå ng en befriare, men han blev hä ngd på kors!

DOTTERN
Av vem?

ADVOKATEN
Av alla rä tt-tä nkande!

DOTTERN
Vilka ä ro de?

ADVOKATEN
Kä nner du icke alla de rä tt-tä nkande? Då skall du få kä nna dem!

DOTTERN
Var det de som vä grade dig promotion?

ADVOKATEN
Ja!

DOTTERN
Då kä nner jag dem!

[En strand vid Medelhavet. Till vä nster i fö rgrunden synes en vit mur, ö ver vilken fruktbä rande orangeträ d sticka upp. I fonden villor och Casino med terrass. Till hö ger ett stort upplag av stenkol med två skottkä rror. I fonden till hö ger en flik av det blå a havet.

Två kolbä rare nakna till midjan, svarta i ansiktet, om hä nderna och de nakna delarne av kroppen, sitta fö rtvivlade på var sin skottkä rra.

Dottern och Advokaten i fonden. ]

DOTTERN
Detta ä r paradiset!

1: a KOLBÄ RAREN
Detta ä r helvetet!

2: a KOLBÄ RAREN
Fö rtiå tta grader i skuggan!

1: a KOLBÄ RAREN
Ska vi gå i sjö n?

2: a KOLBÄ RAREN
Då kommer polisen! Få r inte bada hä r!

1: a KOLBÄ RAREN
Kan man inte få ta en frukt frå n trä det?

2: a KOLBÄ RAREN
Nej, då kommer polisen.

1: a KOLBÄ RAREN
Men jag kan inte arbeta i denna hetta; jag gå r ifrå n alltsammans.

2: a KOLBÄ RAREN
Då kommer polisen och tar dig! ... [Paus. ] Och fö r ö vrigt blir du utan mat...

1: a KOLBÄ RAREN
Utan mat? Vi som arbetar mest, få ä ta minst; och de rika som inte gö ra nå gonting de ha mest! ... Skulle man inte - utan att gå sanningen fö r nä r - kunna på stå att det ä r orä ttvist? ... Vad sä ger Gudarnes dotter dä r?

DOTTERN
Jag ä r svarslö s! ... Men sä g, vad har du gjort efter du ä r så svart och din lott så hå rd?

1: a KOLBÄ RAREN
Vad vi ha gjort? Vi ha blivit fö dda av fattiga och tä mligen då liga fö rä ldrar... Kanske straffade ett par gå nger!

DOTTERN
Straffade?

1: a KOLBÄ RAREN
Ja; de ostraffade sitta dä roppe i Casino och spisa å tta rä tter med vin.

DOTTERN
[till Advokaten] Kan det vara sant?

ADVOKATEN
I stort sett, ja! ...

DOTTERN
Du menar att varje mä nniska nå gon gå ng gjort sig fö rtjä nt av fä ngelse?

ADVOKATEN
Ja!

DOTTERN
Ä ven du?

ADVOKATEN
Ja!

DOTTERN
Ä r det sant att de arma icke få bada i havet hä r?

ADVOKATEN
Ja; icke ens med klä derna på! Endast de som ä rna drä nka sig, slippa betala. Men de lä ra få stryk oppe i poliskammarn!

DOTTERN
Kunna de inte gå utanfö r byn och bada, ut på landet?

ADVOKATEN
Det finns inget fritt, allt ä r upptaget!

DOTTERN
Ut i det fria, menar jag!

ADVOKATEN
Det finns inget fritt, allt ä r upptaget!

DOTTERN
Sjä lva havet, det stora vida...

ADVOKATEN
Allt! Du få r inte gå med en bå t på havet och lä gga i land utan att det skrivs opp och tas betalt. Det ä r vackert!

DOTTERN
Detta ä r icke paradiset!

ADVOKATEN
Nej, det lovar jag!

DOTTERN
Varfö r gö r mä nniskorna ingenting fö r att fö rbä ttra sin stä llning...

ADVOKATEN
Jo visst gö r de, men alla fö rbä ttrare sluta i fä ngelse eller på då rhus...

DOTTERN
Vem sä tter dem i fä ngelse?

ADVOKATEN
Alla rä tt-tä nkande, alla hederliga...

DOTTERN
Vem sä tter dem på då rhus?

ADVOKATEN
Deras egen fö rtvivlan att se det hopplö sa i strä vandet!

DOTTERN
Har ingen kommit på den tanken att det av hemliga grunder skall vara som det ä r?

ADVOKATEN
Jo, de som ha det bra, tä nka alltid så!

DOTTERN
Att det ä r bra som det ä r? ...

1: a KOLBÄ RAREN
Och likvisst ä ro vi samhä llets fundamenter; om ni inte få r nå got kol buret, så slocknar spisen i kö ket, cheminé n i vå ningen, maskinen i fabriken; då slocknar ljuset på gatan, i butiken, i hemmet; mö rker och kö ld faller ö ver er... och dä rfö r svettas vi som i helvetet fö r att bä ra det svarta kolet... Vad gen I oss igen?

ADVOKATEN
[till Dottern] Hjä lp dem... [Paus. ] Att det inte kan bli alldeles lika fö r alla, det fö rstå r jag, men att det kan få vara så olika??

HERRN och FRUN
[gå ö ver scenen]

FRUN
Kommer du och spelar ett parti?

HERRN
Nej, jag må ste gå lite fö r att kunna ä ta middag!

1: a KOLBÄ RAREN
Fö r att kunna ä ta middag?

2: a KOLBÄ RAREN
Fö r att kunna...?

[Barnen in; skrika av fasa nä r de få se de svarta arbetarne. ]

1: a KOLARBETAREN
De skrika, nä r de få se oss! De skrika...

2: a KOLARBETAREN
Fyffan! ... Vi få vä l dra fram schavotterna snart och operera den hä r ruttna kroppen.

1: a KOLARBETAREN
Fyffan! sä ger jag med! Tvi!

ADVOKATEN
[till Dottern] Nog ä r det galet! Mä nskorna ä ro inte så då liga... utan...

DOTTERN
Utan...?

ADVOKATEN
Utan administrationen...

DOTTERN
[dö ljer ansiktet och gå r] Detta ä r icke paradiset!

KOLARBETAREN
Nej, det ä r helvetet, ä r det!

[Fingalsgrottan. Lå nga grö na bö ljor slå sakta in i grottan; i fö rgrunden vaggar en rö dmå lad ljudboj på vå gen, dock utan att bojen ljuder fö rrä n på angivet stä lle.

Vindarnes musik. Vå gornas musik.

Dottern och Diktaren. ]

DIKTAREN
Vart har du fö rt mig?

DOTTERN
Lå ngt frå n mä nskobarnens sorl och jä mmer, vid vä rldshavets yttersta, till denna grotta som vi kalla med namnet Indras Ö ra, emedan himladrotten hä r sä ges lyssna till de dö dliges klagomå l!

DIKTAREN
Huru? Hä r?

DOTTERN
Ser du ej hur denna grotta ä r byggd som en snä cka? Jo, du ser det. Vet du ej att ditt ö ra ä r byggt som en snä cka? Du vet, men har ej tä nkt på det. [Hon tar upp en snä cka frå n stranden. ] Har du ej som barn hå llit en snä cka fö r ö rat och hö rt... hö rt ditt hjä rtblod susa, dina tankars sorl i hjä rnan, bristningen av tusen små utnö tta trå dar i din kropps vä vnader... Detta hö r du i den lilla snä ckan, fö restä ll dig då vad som skall hö ras i denna stora! ...

DIKTAREN
[lyss] Jag hö r intet, annat ä n vindens sus...

DOTTERN
Då blir jag dess tolk! Hö r! Vindarnes klagan.
[Reciterar vid svag musik. ]
Fö dda under himmelens skyar
jagades vi av Indras ljungeldar
ner på den stoftiga jorden...
Å krarnes strö solkade vå ra fö tter;
landsvä garnes damm,
stä dernas rö kar,
onda andedrä kter,
matos och vinå ngor
må tte vi fö rdraga...
Ut på vida havet strä ckte vi
att lufta vå ra lungor,
skaka vå ra vingar,
och tvä tta vå ra fö tter.
Indra, himmelens herre,
hö r oss!
Hö r nä r vi sucka!
Jorden ä r icke ren.
livet ä r icke gott,
mä nskorna icke onda,
icke goda heller.
De leva som de kunna,
en dag om sä nder.
Stoftets sö ner i stoft vandra,
av stoftet fö dda
till stoft varda de.
Fö tter att trampa fingo de,
vingar icke.
Dammiga bliva de,
ä r skulden deras
eller din?

DIKTAREN
Så hö rde jag en gå ng...

DOTTERN
Tyst! Vindarne sjunga ä n!
[Reciterar vid svag musik. ]
Vindarne, vi luftens barn,
fö ra mä nskornas klagan.
Hö rde du oss
i skorstenspipan om hö stkvä ll,
i kaklugnsluckorna,
i fö nsterspringan,
då regnet grä t ute på takplå tarne,
eller i vinterkvä ll
i snö ig furuskog
på blå siga havet
hö rde du jä mmer och kvidan
i segel och tå g...
Det ä r vi, vindarne,
luftens barn,
som ur mä nniskobrö st
dem vi gå tt igenom,
lä rt oss dessa kvalens toner...
I sjukrum, på slagfä lt,
i barnkamrar mest
dä r nyfö dda kvida,
klaga, skrika
av smä rtan att vara till.
Det ä r vi, vi vindarne
som vina och vinsla
ve! ve! ve!

DIKTAREN
Mig synes att jag fö rr...

DOTTERN
Tyst! Vå gorna sjunga.
[Reciterar vid svag musik. ]
Det ä r vi, vi vå gorna,
som vagga vindarne
till vila!
Grö na vaggor, vi vå gor.
Vå ta ä ro vi, och salta;
likna eldens lå gor;
vå ta lå gor ä ro vi.
Slä ckande, brä nnande,
tvä ttande, badande,
alstrande, avlande.
Vi, vi, vå gorna,
som vagga vindarne
till vila!

DOTTERN
Falska vå gor och trolö sa; allt vad på jorden icke brä nnes, det drä nkes - i vå gorna. - Se hä r. [Visar på en skrä phö g. ] Se hä r vad havet rö vat och krossat... Galjonsbilderna å terstå endast av de sjunkna skeppen... och namnen: Rä ttvisan, Vä nskapen, Gyllne Freden, Hoppet - det ä r allt som å terstå r av Hoppet... det bedrä gliga Hoppet! ... Lä stä nger, å rtullar, ö skar! Och se: livbojen... han rä ddade sig sjä lv, men lä t den nö dstä llda fö rgå s!

DIKTAREN
[letar i skrä phö gen] Skeppet Rä ttvisans namnbrä da ä r hä r. Det var samma ett som lä mnade Fagervik med Den Blindes son. Alltså sjunkit! Och dä r ombord var Alices fä stman, Edits hopplö sa kä rlek.

DOTTERN
Den Blinde? Fagervik? Det må tte jag ha drö mt! Och Alices fä stman, fula Edit, Skamsund och karantä nen, svavel och karbol, promotionen i kyrkan, advokatkontoret, korridoren och Victoria, Det vä xande slottet och Officern... Det har jag drö mt...

DIKTAREN
Det har jag diktat en gå ng!

DOTTERN
Då vet du vad dikt ä r...

DIKTAREN
Då vet jag vad drö m ä r... Vad ä r dikt?

DOTTERN
Ej verklighet, men mer ä n verklighet... ej drö m, men vakna drö mmar...

DIKTAREN
Och mä nskobarnen tro att vi diktare blott leka... hitta på och finna upp!

DOTTERN
Vä l ä r det, min vä n, ty eljes skulle vä rlden lä ggas ö de av brist på uppmuntran. Alla skulle ligga på rygg och titta å t himlen; ingen skulle ta i tu med plog och spade, hyvel eller hacka.

DIKTAREN
Detta talar du, Indras dotter, du som till hä lften hö r hemma dä rovan...

DOTTERN
Du har rä tt att fö rebrå mig; jag har gå tt fö r lä nge hä r nere och badat gyttjebad som du... Mina tankar kunna icke flyga mer; lera på vingarne... jord på fö tterna... och jag sjä lv - [Lyfter armarna. ] - jag sjunker, sjunker... Hjä lp mig, fader, himmelens Gud! [Tystnad. ] Jag hö r ej mer hans svar! Etern bä r icke fram ljudet frå n hans lä ppar till mitt ö ras snä cka... silvertrå den har brustit... Ve, jag ä r jordbunden!

DIKTAREN
Ä mnar du stiga... snart?

DOTTERN
Så fort jag brä nt stoftet... ty oceanens vatten kan icke rena mig. Vi spö rjer du så?

DIKTAREN
Dä rfö r att... jag har en bö n... en bö neskrift...

DOTTERN
Vad fö r en bö neskrift...

DIKTAREN
En mä nsklighetens bö neskrift till vä rldens hä rskare, uppsatt av en drö mmare!

DOTTERN
Att framlä mnas av? ..

DIKTAREN
Av Indras dotter...

DOTTERN
Kan du sä ga din dikt?

DIKTAREN
Jag kan.

DOTTERN
Sä g den då!

DIKTAREN
Bä ttre du!

DOTTERN
Var lä ser jag den?

DIKTAREN
I mina tankar, eller hä r!

[Lä mnar en pappersrulle. ]

DOTTERN
Vä l, så skall jag sä ga den!

[Mottager papperet, men lä ser utantill. ]

DOTTERN
" Varfö r fö des du med smä rta,
varfö r plå gar du din moder,
mä nskobarn, nä r du skall skä nka
henne modersfrö jden,
frö jden ö ver alla frö jder?
Varfö r vaknar du till livet,
varfö r hä lsar du på ljuset,
med ett skrik av ondska och av smä rta?
Varfö r ler du ej mot livet,
mä nskobarn, då livets gå va
skall ju vara glä djen sjä lv?
Varfö r fö das vi likt djuren,
vi av gudastam och mä nskoä tt?
Anden krä vde dock en annan klä dnad
ä n den hä r av blod och smuts!
Skall Guds avbild ö msa tä nder... "
... Tyst! fö rvetne... verket klandre icke mä starn!
Livets gå ta lö ste ingen ä n! ...
" Och så bö rjar vandringsloppet
ö ver tö rne, tistel, stenar;
gå r det nå gon gå ng på banad vä g
kallas genast den fö rbjuden;
plockar du en blomma, straxt
få r du vet att den ä ges av en annan;
stä nges vä gen av en å ker
och du må ste fram din fä rd,
trampar du i andras grö da;
andra trampa sen i din,
fö r att gö ra skillnan mindre!
Varje glä dje som du njuter
bringar alla andra sorg,
men din sorg gö r ingen glä dje,
dä rfö r ä r det sorg på sorg!
Så gå r fä rden till din dö d
som tyvä rr blir andras brö d! "
- - -
Ä r det så du ä mnar nalkas,
stoftets son, den allerhö gste...?

DIKTAREN
Hur skall stoftets son vä l finna
ord nog ljusa, rena, lä tta,
att frå n jorden kunna stiga...
Gudabarn, vill du vå r klagan
sä tta ö ver i det språ k
de Odö dlige bä st fatta?

DOTTERN
Jag vill!

DIKTAREN
[antyder bojen] Vad ä r det som flyter dä r? ... En boj?

⇐ Предыдущая 4 5 6 7 8 9 101112 13 Следующая ⇒