Ett drömspel 1 страница

Начало формы

Конец формы

Ett drö mspel

Av August Strindberg

ERINRAN.

Fö rfattaren har i detta drö mspel med anslutning till sitt fö rra drö mspel »Till Damaskus» sö kt hä rma drö mmens osammanhä ngande men skenbart logiska form. Allt kan ske, allt ä r mö jligt och sannolikt. Tid och rum existera icke; på en obetydlig verklighetsgrund spinner inbillningen ut och vä ver nya mö nster; en blandning av minnen, upplevelser, fria på hitt, orimligheter och improvisationer. Personerna klyvas, fö rdubblas, dubbleras, dunsta av, fö rtä tas, flyta ut, samlas. Men ett medvetande stå r ö ver alla, det ä r drö mmarens; fö r det finns inga hemligheter, ingen inkonsekvens, inga skrupler, ingen lag. Han dö mer icke, frisä ger icke, endast relaterar; och så som drö mmen mest ä r smä rtsam, mindre ofta glä ttig, gå r en ton av vemod, och medlidande med allt levande genom den vinglande berä ttelsen. Sö mnen, befriaren, uppträ der ofta pinsam, men nä r plå gan ä r som stramast, infinner sig uppvaknandet och fö rsonar den lidande med verkligheten, som huru kvalfull den ä n kan vara, dock i detta ö gonblick ä r en njutning, jä mfö rd med den plå gsamma drö mmen.

FÖ RSPEL

[Fonden fö restä ller molnkå por liknande raserade skifferberg med slott och borgruiner.

Stjä rnbilderna Lejonet, Jungfrun och Vå gen synas, och mellan dem stå r Planeten Jupiter med starkt sken. ]

INDRAS DOTTER
[stå r på molnet hö gst upp].

INDRAS RÖ ST
[uppifrå n] Var ä r du dotter, var?

INDRAS DOTTER
Hä r, fader, hä r!

INDRAS RÖ ST
Du har gå tt vilse, barn, giv akt, du sjunker... Hur kom du hit?

INDRAS DOTTER
Jag fö ljde blixtens strå le ifrå n hö ga etern och tog ett moln till resvagn... Men molnet sjö nk, och nu gå r fä rden nedå t.. Sä g hö ge fader, Indra, vilka regioner jag rå kat i? Vi ä r så kvavt så tungt att andas?

INDRAS RÖ ST
Du lä mnat andra vä rlden och gå tt in i tredje, frå n Cukra, morgonstjä rnan, du fjä rmat dig och trä der in i jordens dunstkrets; tag dä r mä rket på solens sjunde hus, det heter Vå gen, dä r dagens stjä rna stå r vid hö stens jä mning nä r dag och natt de vä ga lika...

INDRAS DOTTER
Du nä mnde jorden, ä r det denna mö rka och tunga vä rld som lyses av må nen?

INDRAS RÖ ST
Det ä r den tä taste och tyngsta av kloten som i rymden vandra.

INDRAS DOTTER
Sä g, lyser aldrig solen dä r?

INDRAS RÖ ST
Visst lyser solen dä r, men icke alltid...

INDRAS DOTTER
Nu rä mnar molnet, och jag ser dit ner...

INDRAS RÖ ST
Vad ser du, barn?

INDRAS DOTTER
Jag ser... att dä r ä r skö nt... med grö na skogar, med blå a vatten, vita fjä ll och gula gä rden...

INDRAS RÖ ST
Ja det ä r skö nt som allt vad Brahma skapat... men dä r har varit ä ndå skö nare en gå ng i tidens morgon; sedan skedde nå got, en rubbning uti banan, kanske nå got annat, ett uppror fö ljt av brott, som må ste stä vjas...

INDRAS DOTTER
Nu hö r jag ljud dä rnerifrå n... Vad ä r fö r slä kte som dä rnere dvä ljes?

INDRAS RÖ ST
Stig ner och se... jag ej fö rtalar Skaparns barn, men vad du hö r hitupp ä r deras språ k.

INDRAS DOTTER
Det ljuder likt... det klingar icke glä ttigt.

INDRAS RÖ ST
Jag tä nker det! Ty deras modersmå l det heter klagan. Ja! Ett ofö rnö jt, otacksamt slä kte ä r de jordiske...

INDRAS DOTTER
Sä g icke så, nu hö r jag glä djerop, och skott och då n, ser blixtar ljunga, nu ringas klockor, tä ndas eldar, och tusen gå nger tusen stä mmor dä r sjunga lov och tack till himlen...

[Paus. ]

Du dö mer dem fö r hå rt, o fader...

INDRAS RÖ ST
Stig ner och se, och hö r, kom sen tillbaka, fö rtä lj mig då om deras klagomå l och jä mmer ä ga skä l och grund...

INDRAS DOTTER
Vä lan, jag gå r dit ner, men fö lj mig fader!

INDRAS RÖ ST
Nej, jag kan icke andas dä r...

INDRAS DOTTER
Nu sjunker molnet, det blir kvavt, jag kvä vs... Det ä r ej luft, men rö k och vatten som jag andas... Så tungt, den drar mig nedå t, nedå t, och nu jag mä rker ren dess krä ngning, den tredje vä rlden ä r dock ej den bä sta...

INDRAS RÖ ST
!! Den bä sta ej, fö rstå s, men ej den sä msta, han heter Stoftet, rullar som de andra alla, och dä rfö r slä ktet stundom grips av yrsel, på grä nsen mellan då rskap och fö rryckthet - Hav mod, mitt barn, det ä r en prö vning endast.

INDRAS DOTTER
[på knä, då molnet sä nker sig].
Jag sjunker!

[Fonden fö restä ller en skog av jä ttestora stockrosor i blom; vita, skä ra, purpurrö da, svavelgula, violetta, ö ver vilkas toppar synes det fö rgyllda taket av ett slott med en blomknopp liknande en krona ö verst. Nedanfö r grundmurarne av slottet synas halmdö sar utbredda, tä ckande utkastat stallströ. Sidokulisserna, stå ende fö r hela pjä sen, ä ro stiliserade vä ggmå lningar, på en gå ng rum, arkitektur och landskap.

Glasmä staren och Dottern in på scenen. ]

DOTTERN
Slottet vä xer alltjä mt ur jorden... Ser du hur mycket det vuxit sen i fjor?

GLASMÄ STAREN
[fö r sig sjä lv] Jag har aldrig sett det slottet fö rr... har aldrig hö rt att ett slott vä xer... men - [Till Dottern med fast ö vertygelse. ] Ja, det har vuxit två alnar, men det ä r dä rfö r att de har gö dslat det... och om du lä gger mä rke, skall du se att en flygel slagit ut på solsidan.

DOTTERN
Det borde vä l blomma snart efter som vi ä ro fö rbi midsommar?

GLASMÄ STAREN
Ser du icke blomman dä roppe?

DOTTERN
Jo, jag ser! [Klappar i hä nderna. ] Sä g far, varfö r vä xer blommorna upp ur smuts?

GLASMÄ STAREN
[fromt] Dä rfö r att de icke trivas i smutsen, skynda de så fort de kunna upp i ljuset, fö r att blomma och dö!

DOTTERN
Vet du vem som bor i det slottet?

GLASMÄ STAREN
Jag har vetat det, men minns det inte.

DOTTERN
Jag tror att det sitter en få nge dä r... Och han vä ntar sä kert att jag skall befria honom.

GLASMÄ STAREN
Men till vilket pris?

DOTTERN
Man kö pslå r inte om det man skall. Lå t oss gå in i slottet! ...

GLASMÄ STAREN
Ja, lå t oss gå!

[De gå mot fonden som sakta ö ppnar sig å t sidorna.

Scenen ä r nu ett enkelt, naket rum med ett bord och nå gra stolar. På stolen sitter en officer i en hö gst ovanlig nutida uniform. Han gungar på stolen och slå r med sabeln i bordet. ]

DOTTERN
[fram till Officern och tar sakta sabeln ur hans hand] Inte så! Inte så!

OFFICERN
Snä lla Agnes, lå t mig behå lla sabeln!

DOTTERN
Nej, du slå r sö nder bordet! [Till fadren, ] Gå nu ner i sel-kammarn och sä tt i rutan, så rå kas vi sedan!

GLASMÄ STAREN
[gå r].

DOTTERN
Du ä r få ngen på dina rum; jag har kommit att befria dig!

OFFICERN
Jag har nog vä ntat på det, men jag var icke viss du skulle vilja.

DOTTERN
Slottet ä r starkt, det har sju vä ggar, men - det skall gå! ... Vill du eller vill du inte?

OFFICERN
Uppriktigt talat: jag vet inte, ty i vilket fall som hä lst få r jag ont! Varje frö jd i livet få r betalas med dubbla vä rdet sorg. Dä r jag nu sitter ä r det svå rt, men skall jag kö pa den ljuva friheten så få r jag lida trefalt. - Agnes, jag dras hellre me't, bara jag få r se dig!

DOTTERN
Vad ser du i mig?

OFFICERN
Det skö na, som ä r harmonien i universum. - Det finns linjer i din gestalt som jag endast å tefinner i solsystemets banor, i den skö nt ljudande strä ngen, i ljusets vibrationer. - Du ä r ett barn av himmelen...

DOTTERN
Det ä r du också!

OFFICERN
Varfö r skall jag då vakta hä star? Skö ta stall och lå ta kö ra ut strö?

DOTTERN
Fö r att du skall lä ngta dä rifrå n!

OFFICERN
Jag lä ngtar, men det ä r så besvä rligt att ta sig ur det!

DOTTERN
Men det ä r en plikt sö ka friheten i ljuset!

OFFICERN
Plikt? Livet har aldrig erkä nt plikter mot mig!

DOTTERN
Du kä nner dig fö rorä ttad av livet?

OFFICERN
Ja! Det har varit orä ttvist...

[Nu hö r man rö ster bakom avdelningsskä rmen, vilken straxt dä rpå drages undan. Officern och dottern se ditå t, stanna dä rpå i gest och miner fö rstelnade.

Vid ett bord sitter Modren, sjuklig. Framfö r henne brinner ett talgljus, som hon då och då putsar med en ljussax. På bordet ligga staplar av nysydda skjortor, som hon mä rker med mä rkblä ck och gå spenna. Ett brunt klä dskå p till vä nster. ]

FADREN
[lä mnar en sidenmantilj, milt] Du vill inte ha den?

MODREN
Sidenmantilj, å t mig, kä ra vä n, vad nyttar det, då jag skall dö snart!

FADREN
Tror du vad lä karen sä ger?

MODREN
Ä ven vad han sä ger, men mest tror jag den rö sten som talar hä rinne.

FADREN
[sorgset] Det ä r då allvar? ... Och du tä nker på dina barn, fö rst och sist!

MODREN
Det var ju mitt liv: mitt berä ttigande... min glä dje, och min sorg...

FADREN
Kristina, fö rlå t mig... allt!

MODREN
Ja vad? Fö rlå t mig, kä re; vi ha plå gat varann; varfö r? Det vet vi inte! Vi kunna icke annat! ... Emellertid, hä r ä r barnens nya linne... Se nu efter att de byter två gå nger i veckan, onsdag och sö ndag, och att Lovisa tvä ttar dem... ö ver hela kroppen... Ska du gå ut?

FADREN
Jag skall upp i kollegiet! klockan elva!

MODREN
Bed Alfred komma in fö rrä n du gå r!

FADREN
[pekar på Officern] Han stå r ju hä r, kä ra hjä rtans!

MODREN
Tä nk att jag bö rjar se illa också ... ja, det mö rknar... [putsar ljuset. ] Alfred kom!

FADREN
[gå r ut mitt igenom vä ggen nickande till avsked].

OFFICERN
[fram till Modren].

MODREN
Vem ä r flickan dä r?

OFFICERN
[viskande] Det ä r Agnes!

MODREN
Å, ä r det Agnes? Vet du vad de sä ger? ... Att hon ä r guden Indras dotter, som bett att få komma ner på jorden fö r att kä nna hur mä nskorna egentligen har det... Men sä g ingenting! ...

OFFICERN
Ett gudabarn ä r det!

MODREN
[hö gt] Min Alfred, jag skall snart skiljas ifrå n dig och syskonen... Lå t mig sä ga dig ett ord fö r livet!

OFFICERN
[sorgsen] Sä g, moder!

MODREN
Bara ett ord: Trä t aldrig med Gud!

OFFICERN
Vad menar du, mor?

MODREN
Du skall icke gå och kä nna dig fö rorä ttad av livet.

OFFICERN
Men nä r man behandlar mig orä ttvist.

MODREN
Du anspelar på den gå ngen du blev orä ttvist straffad fö r att du skulle ha tagit en slant som sedermera å terfanns!

OFFICERN
Ja! Och denna orä ttvisa gav en skev riktning å t hela mitt liv sedan...

MODREN
Javä l! Men gå nu till skå pet dä r...

OFFICERN
[blyges] Du vet det då! Det ä r...

MODREN
Den Schweiziske Robinson... Som...

OFFICERN
Sä g inte mer! ...

MODREN
Som din bror blev straffad fö r... och som du rivit sö nder och gö mt!

OFFICERN
Tä nk att det skå pet kan stå dä r kvar efter tjugu å r... Vi ha ju flyttat så må nga gå nger, och min mor dog fö r tio å r sen!

MODREN
Ja, vad gö r det? Du skall då frå ga om allting och dä rigenom fö rdä rvar du livets bä sta fö r dig! ... Se dä r ä r Lina!

LINA
[in] Snä lla frun, jag få r tacka så mycket, men jag kan icke gå på kristningen...

MODREN
Varfö r det, mitt barn?

LINA
Jag har ingenting att ta på mig!

MODREN
Du skall få lå na min mantilj hä r!

LINA
Nej, kä ra, inte gå r det an!

MODREN
Jag fö rstå r dig inte! Aldrig kommer jag att gå på bjudning mer...

OFFICERN
Vad skall far sä ga? Det ä r ju en gå va frå n honom...

MODREN
Vilka små sinnen...

FADREN
[sticker in huvet] Skall du lå na ut min present å t pigan?

MODREN
Sä g inte så ... minns att jag varit tjä nsteflicka också ... varfö r skall du så ra en oskyldig?

FADREN
Varfö r skall du så ra mig, din make...

MODREN
Hu, detta livet! Nä r man handlar vackert, så finns alltid nå gon fö r vilken det ä r fult... gö r man en gott, gö r man en annan ont. Hu, detta livet!

[Hon putsar ljuset så att det slocknar. Det blir mö rkt på scenen och skä rmen dras fö r. ]

DOTTERN
Det ä r synd om mä nniskorna!

OFFICERN
Du finner det!

DOTTERN
Ja, livet ä r svå rt, men kä rleken besegrar allt! Kom och se!

[De gå mot fonden. ]

[Fonden dras upp; nu synes en ny fond fö restä llande en gammal ruskig brandmur. Mitt i muren ä r en grind som ö ppnar till en gå ng, vilken mynnar ut i en grö n ljus plats, dä r en kolossal blå stormhatt (Aconitum) synes. Till vä nster vid grinden sitter Portvakterskan med en schal ö ver huvud och axlar virkande på ett stjä rntä cke. Till hö ger ä r en affischtavla som affischö ren rengö r; bredvid honom stå r en sä nkhå v med grö nt skaft. Lä ngre bort till hö ger ä r en dö rr med lufthå l i form av en fyrvä ppling. Till vä nster om grinden stå r en smal lind med kolsvart stam och nå gra ljusgrö na lö v; dä rinvid en kä llarglugg. ]

DOTTERN
[gå r fram till Portvakterskan] Ä r inte stjä rntä cket fä rdigt ä n?

PORTVAKTERSKAN
Nej, lilla vä n; tjugusex å r ä r ingen tid fö r ett så dant verk!

DOTTERN
Och fä stmannen kom aldrig igen?

PORTVAKTERSKAN
Nej, men det var inte hans fel. Han må ste ge sig av... stackaren; det ä r tretti å r sen!

DOTTERN
[till Affischö ren] Hon var ju vid baletten? Dä roppe i operan?

AFFISCHÖ REN
Dä r var hon numro ett... men nä r han reste, så tog han liksom hennes dans med sig... och så fick hon inga partier mer...

DOTTERN
Att klaga, med ö gonen å tminstone, och med rö sten...

AFFISCHÖ REN
Jag klagar inte som vä rst... inte nu, sen jag få tt en sä nkhå v och en grö n sump!

DOTTERN
Och det gö r er lycklig?

AFFISCHÖ REN
Ja, så lycklig, så ... det var min ungdoms drö m... och nu ä r den sannad, jag ä r visserligen fylld femti å r, fö rstå s...

DOTTERN
Femti å r fö r en sä nkhå v och en sump...

AFFISCHÖ REN
En grö n sump, en grö n...

DOTTERN
[till Portvakterskan] giv mig schalen nu, få r jag sitta hä r och se på mä nniskobarnen! Men ni skall stå bakom och sä ga mig! [Tar på schalen och sä tter sig vid grinden. ]

PORTVAKTERSKAN
Det ä r sista dan i dag och operan stä ngs... det ä r nu de få veta om de ä ro engagerade...

DOTTERN
De som inte få anstä llning, då?

PORTVAKTERSKAN
Ja, Herre Jesus, det ä r att se... jag drar schalen ö ver huvet, jag...

DOTTERN
Stackars mä nniskor!

PORTVAKTERSKAN
Se, dä r kommer en! ... hon ä r icke bland de utvalda... Se, hur hon grå ter...

SÅ NGERSKAN
[frå n hö ger rusande ut genom grinden med nä sduken fö r ö gonen. Stannar ett ö gonblick i gå ngen utanfö r grinden och lutar huvudet mot vä ggen, dä rpå hastigt ut].

DOTTERN
Det ä r synd om mä nniskorna! ...

PORTVAKTERSKAN
Men, se hä r; så hä r ser en lycklig mä nniska ut!

OFFICERN
[in genom grindgå ngen; i redingot och cylinder med en rosenbukett i handen. Strå lande, glad].

PORTVAKTERSKAN
Han skall gifta sig med frö ken Victoria! ...

OFFICERN
[nere på scenen; tittar uppå t, sjunger] Victoria!

PORTVAKTERSKAN
Frö ken kommer strax!

OFFICERN
Det ä r bra! Kaleschen vä ntar, bordet ä r dukat, champagnen ligger på is... Få r jag omfamna er, fruar. [Omfamnar Dottern och Portvakterskan. Sjunger. ] Victoria!

EN KVINNORÖ ST
[uppifrå n, sjunger] Jag ä r hä r!

OFFICERN
[bö rjar vandra] Nå vä l! Jag vä ntar!

DOTTERN
Kä nner du mig?

OFFICERN
Nej, jag kä nner bara en kvinna... Victoria! I sju å r har jag gå tt hä r, och vä ntat henne... om middagarne, då solen nå dde skorstenarne och om aftnarne, nä r nattens mö rker bö rjade falla... Se hä r på asfalten, kan ni se spå ren efter den trogne ä lskaren! Hurra! Hon ä r min! [Sjunger. ] Victoria! [Han få r intet svar. ] Nå, hon klä r på sig nu! [Till Affischö ren. ] Dä r ä r sä nkhå ven ser jag! Alla vid operan svä rma fö r sä nkhå var... eller rä ttare fö r fiskar! De stumma fiskarne, dä rfö r att de inte kan sjunga... Vad kostar en så dan dä r pjä s?

AFFISCHÖ REN
Den ä r ganska dyr!

OFFICERN
[sjunger] Victoria! ... [Skakar på linden. ] Se nu grö nskar han igen! Fö r å ttonde gå ngen! ... [Sjunger. ] Victoria! ... Nu kammar hon luggen! ... [Till Dottern. ] Hö r nu frun, lå t mig gå upp och hä mta min brud! ...

PORTVAKTERSKAN
Det slä pps ingen upp på scenen!

OFFICERN
Sju å r har jag gå tt hä r! Sju gå nger tre hundra sextiofem gö r mig två tusen fem hundra femtifem! [Stannar och petar på dö rren med fyrvä pplingen. ]... Och den hä r dö rren har jag sett på två tusen fem hundra femtifem gå nger, utan att komma under fund med vart den bä r! Och den dä r vä pplingen som skall slä ppa in ljus... å t vem skall den slä ppa in ljus? Ä r det nå gon dä rinnanfö r? Bor det nå gon dä r?

PORTVAKTERSKAN
Det vet jag inte! Jag har aldrig sett den ö ppnas! ...

OFFICERN
Det ser ut som en skafferidö rr som jag så g nä r jag var fyra å r och en sö ndagseftermiddag fö ljde med jungfrun bort! Bort, i familjer, till andra jungfrur, men jag kom aldrig lä ngre ä n i kö ken, och jag satt mellan vattentunnan och saltskä ppan; jag har sett så mycket kö k i min dar, och skafferierna var alltid i farstun, med borrade runda hå l och en vä ppling! ... Men inte har operan nå got skafferi efter de inte har nå got kö k! [Sjunger. ] Victoria! ... Hö r frun, hon kommer vä l inte ut nå gon annan vä g ä n den hä r?

PORTVAKTERSKAN
Nej, det finns ingen annan vä g!

OFFICERN
Vä l, då skall jag rå ka henne! TEATERFOLK [rusa ut, och mö nstras av Officern].

OFFICERN
Nu må ste hon vara hä r snart! ... Frun! Den dä r blå a stormhatten dä r ute! Den har jag sett sen jag var barn... Ä r det samma en? ... Jag minns i en prä stgå rd, då jag var sju å r... det sitter två duvor, blå a duvor under den dä r hatten... men den gå ngen kom det ett bi, och gick in i hatten... då tä nkte jag: nu har jag dig! och så knep jag om blomman; men biet stack igenom, och jag grä t... men så kom prostinnan och lag vå t jord på ... sen fick vi smultron och mjö lk till kvä llen! ... Jag tror att det mö rknar redan - Vart gå r affischö ren?

AFFISCHÖ REN
Jag skall hem och ä ta kvä ll.

OFFICERN
[tar sig fö r ö gonen] Kvä ll? Så hä r dags? - Hö r nu! ... Få r jag gå in och telefonera till " det vä xande slottet" ett ö gonblick.

DOTTERN
Vad skall du dä r att gö ra?

OFFICERN
Jag skall sä ga å t glasmä starn att han sä tter i dubbla rutor fö r det ä r snart vinter och jag fryser så fasligt!

[Gå r in till Portvakterskan. ]

DOTTERN
Vem ä r frö ken Victoria?

PORTVAKTERSKAN
Det ä r hans kä resta!

DOTTERN
Det ä r rä tt svarat! Vad hon ä r fö r oss och andra, det bryr honom icke! Endast det hon ä r fö r honom, det ä r hon! ...

[Det mö rknar skarpt. ]

PORTVAKTERSKAN
[tä nder lyktan] Det kvä llas fort i dag!

DOTTERN
Fö r gudarne ä r ett å r som en minut!

PORTVAKTERSKAN
Och fö r mä nniskor kan en minut vara lå ng som ett å r!

OFFICERN
[ut igen. Han ser dammig ut; rosorna ä ro vissna] Hon har inte kommit ä n?

PORTVAKTERSKAN
Nej!

OFFICERN
Hon kommer nog! ... Hon kommer nog! [Vandrar. ]... Men det ä r sant, jag kanske gö r klokast i att avbestä lla middan ä ndå! ... efter som det ä r kvä ll... Jaha, det skall jag gö ra!

[Gå r in och telefonerar. ]

PORTVAKTERSKAN
[till Dottern] Få r jag min schal nu!

DOTTERN
Nej, min vä n, var fri du; jag skall gö ra din tjä nst... ty jag vill kä nna mä nniskorna och livet, fö r att utrö na om det ä r så svå rt, som det sä ges.

PORTVAKTERSKAN
Men man få r inte somna hä r på posten, aldrig somna, varken natt eller dag...

DOTTERN
Inte sova om natten?

PORTVAKTERSKAN
Jo, om man kan, med klocksträ ngen om armen... ty det gå r nattvakter på scenen, och de avlö sas var tredje timma...

DOTTERN
Det ä r ju tortyr...

PORTVAKTERSKAN
Så tycker ni, men vi andra ä r glada få en så dan plats, och om ni visste hur avundad jag ä r...

DOTTERN
Avundad? Man avundas den torterade?

PORTVAKTERSKAN
Ja! ... Men ser ni, det som ä r svå rare ä n nattvak och slä p, och luftdrag och kö ld och fukt, det ä r att, som jag få tt, mottaga alla olyckliges fö rtroenden dä roppe... Till mig kommer de; varfö r? De lä sa kanske i mitt ansiktes få ror den runskrift lidandet ristar och som inbjuder till fö rtroenden... I den schalen, vä n, gö mmas trettio å rs egna kval och andras!

DOTTERN
Den ä r tung också, och den brä nner som nä sslor...

PORTVAKTERSKAN
Bä r den efter ni ö nskar... nä r den blir fö r tyngd, så ropa på mig, skall jag komma och avlö sa er!

DOTTERN
Farvä l! Det ni kan, skall vä l jag kunna!

PORTVAKTERSKAN
Vi må se! ... Men var snä ll mot mina små vä nner och trö ttna icke på deras klagan.

[Fö rsvinner i gå ngen. ]

[Det blir kolmö rkt på scenen. Dä runder fö rä ndras sceneriet: så att linden sedan stå r avlö vad. Den blå stormhatten ä r snart vissnad; och nä r det blir dager igen, synes det grö na i gå ngens perspektiv hö stbrunt. ]

OFFICERN
[kommer ut nä r det ljusnar. Nu har han grå tt hå r och grå tt skä gg. Klä derna ä ro fö rfallna, lö skragen svart och slankig. Rosenbuketten avfallen så att bara kvistarne synas. Han vandrar] - Av alla tecken att dö ma ä r sommaren fö rbi och hö sten ä r nä ra. - Det ser jag på linden dä r, och stormhatten! ... [Vandrar. ] Men hö sten ä r min vå r, ty då ö ppnas teatern igen! Och då må ste hon komma! Snä lla frun, få r jag sitta på den hä r dtoln så lä nge.

⇐ Предыдущая 3 4 5 6 789 10 11 12 Следующая ⇒