Ett drömspel 3 страница

DOTTERN
Visst ä r det!

ADVOKATEN
Och likafullt må ste vi hå lla ut, icke fö r lö ftenas skull, men fö r barnets!

DOTTERN
Det ä r sant! fö r barnets! Å! - Å! ... Vi må ste hå lla ut!

ADVOKATEN
Och nu få r jag gå ut till mina klienter! Hö r, de sorla av otå lighet att få riva varandra, bringa varann till bö ter och fä ngelse... osaliga andar...

DOTTERN
Arma, arma mä nniskor! Och detta klistrande!

[Hon bö jer huvudet mot brö stet i stum fö rtvivlan. ]

KRISTIN
Jag klistrar, jag klistrar!

ADVOKATEN
[stå r vid dö rren och hanterar dö rrlå set nervö st].

DOTTERN
O, vad lå set skriker; det ä r som om du kramade mitt hjä rtas fjä drar...

ADVOKATEN
Jag kramar, jag kramar...

DOTTERN
Gö r'et inte!

ADVOKATEN
Jag kramar...

DOTTERN
Nej!

ADVOKATEN
Jag...

OFFICERN
[inifrå n byrå n, tar i lå set] Tillå t mig!

ADVOKATEN
[slä pper lå set] Var så god! Efter som ni ä r promoverad!

OFFICERN
Nu ä r hela livet mitt! Alla banor stå mig ö ppna, parnassen ä r beträ dd, lagern ä r vunnen, odö dligheten, ä ran, allt ä r mitt!

ADVOKATEN
Vad skall ni leva på?

OFFICERN
Leva på?

ADVOKATEN
Ni skall vä l ha bostad, klä der, mat?

OFFICERN
Det finner sig alltid, bara man har nå gon som hå ller av sig!

ADVOKATEN
Kan tä nka det! ... Kan tä nka! ... Klistra, Kristin! Klistra! tills de inte kan andas!

[Gå r ut baklä nges, nickande. ]

KRISTIN
Jag klistrar, jag klistrar! tills de inte kan andas!

OFFICERN
Kommer du med nu?

DOTTERN
Genast! Men vart?

OFFICERN
Till Fagervik! Dä r ä r sommar, dä r skiner solen, dä r finns ungdom, barn och blommor; så ng och dans, fest och jubel!

DOTTERN
Då vill jag dit!

OFFICERN
Kom!

ADVOKATEN
[in igen] Nu å tervä nder jag till mitt fö rsta helvete... det hä r var det andra... och stö rsta! Det ljuvaste ä r det stö rsta helvetet... Se så, nu har hon lagt hå rnå lar på golvet igen! ...

[Plockar på golvet. ]

OFFICERN
Tä nk, han har upptä ckt hå rnå larne också!

ADVOKATEN
Också? ... Se på den hä r! Det ä r två skalmar, men en nå l! Det ä r två, men det ä r en! Rä tar jag ut den, så ä r det ett enda stycke! Bö jer jag det, ä r det två, utan att upphö ra vara ett! Det betyder: de tu ä ro ett: Men bryter jag av - hä r! Då ä ro de tu, tu!

[Bryter hå rnå len och kastar bitarne. ]

OFFICERN
Allt detta har han sett! ... Men innan man kan bryta, må ste skalmarne divergera! Konvergera de, så hå ller det!

ADVOKATEN
Och ä ro de parallella - så rå kas de aldrig - det varken bä r eller brister.

OFFICERN
Hå rnå len ä r det fullkomligaste av alla skapade ting! En rä t linje som ä r lika med två parallella!

ADVOKATEN
Ett lå s som stä nger nä r det ä r ö ppet!

OFFICERN
Stä nger ö ppen en hå rflä ta som fö rblir ö ppen nä r den stä ngs...

ADVOKATEN
Liknar denna dö rr! Nä r jag stä nger den, ö ppnar jag, vä gen ut, fö r dig, Agnes!

[Drar sig ut och stä nger dö rren. ]

DOTTERN
Alltså?

[Scenfö rä ndring: Sä ngen med omhä ngena fö rvandlas till ett tä lt; plå tkaminen stå r kvar; fonden gå r upp; man ser till hö ger i fö rgrunden brä nda berg med rö d ljung och svartvita stubbar efter skogseld; rö da svinstior och uthus. Dä r nedanfö r en ö ppen mekanisk sjukgymnastik, dä r mä nniskor gymnastiseras på maskiner liknande tortyrinstrumenter. Till vä nster i fö rgrunden en del av karantä nbyggningens ö ppna skjul med eldstä der, pannmurar och rö rledningar. Mellangrunden ä r ett sund. Fonden i bakgrunden en vacker lö vstrand med bruggor, prydda med flaggor, dä r vita bå tar ä ro fö rtö jda, dels med segel hissade, dels utan. Små italienska villor, paviljonger, kiosker, marmorstatyer synas i stranden mellan lö vverket. ]

KARANTÄ NMÄ STAREN
[klä dd som morian gå r på stranden].

OFFICERN
[fram och skakar hand] Nej, si Ordströ m! Har du hamnat hä r?

KARANTÄ NMÄ STAREN
Ja, hä r ä r jag!

OFFICERN
Ä r det Fagervik det hä r?

KARANTÄ NMÄ STAREN
Nej, det ligger mitt ö ver; hä r ä r Skamsund!

OFFICERN
Då har vi kommit gali!

KARANTÄ NMÄ STAREN
Vi? - Vill du inte fö restä lla mig?

OFFICERN
Nej, det passar inte! [Halvhö gt. ] Det ä r ju Indras egen dotter!

KARANTÄ NMÄ STAREN
Indras? Jag trodde det var Waruna sjä lv! ... Nå ä r du inte fö rvå nad att jag ä r svart i ansiktet!

OFFICERN
Min son, jag har fyllt femtio å r, och då fö rvå nas man icke mer! - Jag antog straxt du skulle på maskerad i eftermiddag!

KARANTÄ NMÄ STAREN
Alldeles riktigt! Och jag hoppas ni fö ljer med?

OFFICERN
Sä kerligen; ty hä r... hä r ser icke lockande ut! ... Vad ä r det fö r folk som bo hä r?

KARANTÄ NMÄ STAREN
Hä r bo de sjuka, dä rö ver bo de friska!

OFFICERN
Hä r ä ro vä l bara fattiga då?

KARANTÄ NMÄ STAREN
Nej, mitt barn, hä r ä ro de rika! Se på den dä r på strä ckbä nken! Han har ä tit fö r mycket gå slever med tryffel och druckit så mycket Bourgogne att fö tterna gå tt i masur!

OFFICERN
Masur?

KARANTÄ NMÄ STAREN
Han har få tt masurfö tter! ... Och den dä r som ligger på guillotin; han har druckit Henessy så att ryggraden må ste manglas ut!

OFFICERN
Aldrig ä r det bra heller!

KARANTÄ NMÄ STAREN
Fö r ö vrigt bo hä r på sidan alla som ha nå got elä nde att dö lja! Se på den som kommer, till exempel!

[En ä ldre sprä tt rullas in i en rullstol, beledsagad av en 60-å rs mager, ful kokett, klä dd efter sista modet och som uppvaktas av " Vä nnen" på fyrtio å r. ]

OFFICERN
Det ä r majorn! Vå r skolkamrat?

KARANTÄ NMÄ STAREN
Don Juan! Ser du, han ä r ä nnu fö rä lskad i spö ket vid sidan. Han ser icke att hon å ldrats, att hon ä r ful, trolö s, grym!

OFFICERN
Det ä r ju kä rleken det! Och aldrig hade jag trott den flyktige i stå nd att ä lska så djupt och allvarligt!

KARANTÄ NMÄ STAREN
En vacker synpunkt, du har!

OFFICERN
Jag har sjä lv ä lskat Victoria... ja jag gå r ä nnu i korridoren och vä ntar på henne...

KARANTÄ NMÄ STAREN
Ä r det du som gå r i korridoren?

OFFICERN
Det ä r jag!

KARANTÄ NMÄ STAREN
Nå, har ni få tt upp dö rren ä nnu?

OFFICERN
Nej, vi processar fortfarande... Affischö ren ä r ute med sä nkhå ven fö rstå s, så att vittnesmå len fö rdrö jas... under tiden har glasmä staren satt i rutorna i slottet som vuxit en halv vå ning... Det har varit ett ovanligt gott å r i å r... varmt och fuktigt!

KARANTÄ NMÄ STAREN
Men så varmt som inne hos mig har ni ä ndå inte haft!

OFFICERN
Hur varmt har du i ugnarne då?

KARANTÄ NMÄ STAREN
Nä r vi desinficera kolerasuspekta, ha vi sextio grader.

OFFICERN
Ä r koleran i gå ng nu igen då?

KARANTÄ NMÄ STAREN
Vet du inte det? ...

OFFICERN
Jo visst vet jag, men jag glö mmer så ofta det jag vet!

KARANTÄ NMÄ STAREN
Jag ö nskar ofta jag kunde glö mma, mest mig sjä lv; dä rfö r sö ker jag maskerader, utklä dslar och sä llskapsspektakel.

OFFICERN
Vad har du haft fö r dig då?

KARANTÄ NMÄ STAREN
Talar jag om'et, så sä gs det att jag skryter, fö rtiger jag, kallas jag hycklare!

OFFICERN
Det ä r dä rfö r du svä rtat dig i ansiktet?

KARANTÄ NMÄ STAREN
Ja! Lite svartare ä n jag ä r!

OFFICERN
Vem ä r det som kommer?

KARANTÄ NMÄ STAREN
Å, det ä r en diktare! som skall ha sitt gyttjebad!

[Diktaren in med blickarna mot skyn och ett ä mbar gyttja i handen. ]

OFFICERN
Kors, han skulle vä l ha ljusbad och luftbad!

KARANTÄ NMÄ STAREN
Nej, han hå ller sig alltid i de hö gsta rymderna, så att han få r en hemlä ngtan efter gyttjan... det gö r huden hå rd som på svinen, att vä lta sig i dyn. Sedan kä nner han icke bromsarnes stygn!

OFFICERN
Denna underliga vä rld av motsä gelser!

DIKTAREN
[extatiskt] Av lera skapade guden Ptah mä nniskan på en krukmakarskiva, en svarv, - [Skeptiskt. ] - eller vad fan som hä lst annat! ... [Extatiskt] Av lera skapar bildhuggaren sitt mer eller mindre odö dliga mä sterverk, - [Skeptiskt. ] - som oftast ä r bara skrä p! [Extatiskt. ] Av lera tillverkas dessa fö r skafferiet så nö dvä ndiga kä rl, vilka med ett gemensamt namn kallas krukor, tallrikar, - [Skeptiskt. ] - det rö r mig så lite fö r resten vad de kallas! [Extatiskt. ] Detta ä r leran! Nä r leran ä r tunnflytande kallas den gyttja - C'est mon affaire! [Ropar. ] Lina!

LINA
[in med ett ä mbar].

DIKTAREN
Lina, visa dig fö r frö ken Agnes! - Hon kä nde dig fö r tio å r sedan, då du var en ung, glad och lå tom oss sä ga vacker flicka... Se nu hur hon ser ut! Fem barn, slä p, skrik, svä lt, stryk! Se hur det skö na fö rgå tt, hur glä djen fö rsvunnit, under utö vandet av plikterna, vilka skulle ha skä nkt den invä rtes tillfredsstä llelse som ger sig uttryck i anletets harmoniska linjer och ö gats stilla glö d...

KARANTÄ NMÄ STAREN
[hå ller handen fö r hans mun] Hå ll mun, hå ll mun!

DIKTAREN
Så sä ger de alla! Och tiger man, så sä ger de: tala! De oregerliga mä nniskorna!

DOTTERN
[fram till Lina] Sä g dina klagomå l!

LINA
Nej, det tö rs jag inte, fö r då få r jag det vä rre!

DOTTERN
Vem ä r så grym?

LINA
Jag tö rs inte tala om, fö r då få r jag stryk!

DIKTAREN
Så kan det vara! Men jag skall tala om'et, ä ven om Morianen vill slå tä nderna ur mun på mig! ... Jag skall tala om, att det ä r orä ttvist ibland... Agnes gudadotter! Hö r du musik och dans dä ruppe i backen? - Vä l! ... Det ä r Linas syster, som kommit hem frå n staden, dä r hon gick vilse, du fö rstå r... Nu slaktas den gö dda kalven, men Lina som blev hemma få r gå med ä mbaret och mata svinen! ...

DOTTERN
Det blir glä dje i hemmet, dä rfö r att den vilsegå ngna ö vergivit den då liga vä gen, och icke bara dä rfö r att hon kommit hem! Mä rk det!

DIKTAREN
Men stä ll då till bal med soupé varje afton fö r denna ofö rvitliga arbeterska, som aldrig gå tt på villovä gen, gö r det! ... Det gö r de inte, utan nä r Lina ä r ledig, få r hon gå i bö nhuset och mottaga fö rebrå elser fö r att hon icke ä r fullkomlig! Ä r detta rä ttvisa?

DOTTERN
Era frå gor ä ro så svå ra att besvara, dä rfö r att... det finns så må nga ofö rutsedda fall...

DIKTAREN
Det inså g kalifen, Harun den Rä ttrå dige också! - Han satt stilla på sin tron och så g aldrig dä ruppe hur de hade't dä rnere! Slutligen nå dde klagomå len hans hö ga ö ra. Då steg han ner en vacker dag, klä dde ut sig, och gick ofö rmä rkt in i folkhoparne fö r att se hur dant det kunde vara med rä ttvisan.

DOTTERN
Ni tror vä l inte att jag ä r Harun den Rä ttrå dige?

OFFICERN
Lå t oss tala om nå got annat! ... Hä r kommer frä mmande!

[En vit bå t i drakform med ett ljusblå tt sidensegel på guldrå och gyllene mast med rosenrö d vimpel glider fram i sundet frå n vä nster. Vid rodret sitta med armarne om varandras liv Han och Hon. ]

OFFICERN
Se dä r, den fullkomliga lyckan, sä llheten utan grä nser, den unga kä rlekens jubel!

[Det ljusnar på scenen. ]

HAN [reser sig i bå ten och sjunger]
Hell dig, fagra vik,
dä r min ungdom så g sina vå rar,
dä r jag drö mde mina fö rsta rosendrö mmar,
hä r har du mig å ter,
ej ensam som då!
Lundar och vikar,
himmel och hav,
hä lsen henne!
Min kä rlek, min brud!
Min sol, mitt liv!

[Flaggorna på Fagerviks bryggor hä lsa, vita nä sdukar vifta frå n villor och strä nder och ett ackord av harpor och violiner klingar ö ver sundet. ]

DIKTAREN
Se vad det lyser av dem! Hö r hur det klingar ö ver vattnet! - Eros!

OFFICERN
Det ä r Victoria!

KARANTÄ NMÄ STAREN
Nå en sen?

OFFICERN
Det ä r hans Victoria, jag har min fö r mig! Och min, den få r ingen se! ... Hissa karantä nflaggan nu, skall jag hala in nä tet!

KARANTÄ NMÄ STAREN
[vistar med en gul flagga].

OFFICERN
[drar i en lina så att bå ten vä nder in mot Skamsund]
Hå ll an dä r!

[Han och Hon blir nu varse det rysliga landskapet och yttra sin fasa. ]

KARANTÄ NMÄ STAREN
Jojo! Det kostar på! Men hit må ste alla, alla, som komma frå n smittade orter!

DIKTAREN
Tä nk, att kunna tala på det sä ttet, att kunna gö ra så dant, då man ser två mä nniskor som mö tas i kä rlek! Rö r dem icke! Rö r icke vid kä rleken; det ä r hö gmå lsbrott! ... Ve oss! Allt skö nt skall nu ner, ner i gyttjan!

[Han och Hon stiga i land, sorgsna och skamsna. ]

HAN
Ve oss! Vad ha vi gjort?

KARANTÄ NMÄ STAREN
Inte behö ver man ha gjort nå got fö r att rå kas av livets små obehag!

HON
Så kort ä r glä djen och lyckan!

HAN
Hur lä nge må ste vi drö ja hä r?

KARANTÄ NMÄ STAREN
Fyrtio dagar och nä tter!

HON
Då gå vi hellre i sjö n!

HAN
Leva hä r, bland brä nda berg och svinstior?

DIKTAREN
Kä rleken besegrar allt, till och med svavelrö k och karbol!

KARANTÄ NMÄ STAREN
[tä nder i kaminen; blå a svavelå ngor slå upp] Nu tä nder jag svavlet! Var så god och stig in!

HON
O! min blå klä dning skall mista fä rgen!

KARANTÄ NMÄ STAREN
Och bli vit! Dina rö da rosor skola också bli vita!

HAN
Och dina kinder ä ven! På fyrtio dagar!

HON
[till Officern] Det skall glä dja dig!

OFFICERN
Nej, det skall icke! ... Dina lycka blev visserligen kä llan till mina kval, men... det gö r ingenting - jag ä r nu promoverad och har kondition dä r mitt ö ver... hå hå jaja; och i hö st få r jag plats i en skola... att lä sa med pojkar, samma lä xor som jag sjä lv lä st hela min barndom, hela min ungdom, och nu skall lä sa, samma lä xor, hela min mannaå lder och slutligen hela min å lderdom, samma lä xor: hur mycket ä r två gå nger två? hur må nga gå nger gå två jä mnt upp i fyra? ... tills jag få r pension, få r gå - sysslolö s och vä nta på må ltiderna och tidningarne - tills jag omsider fö res ut till krematoriet och brä nnes upp... Ha ni ingen pensionsmä ssig hä rute? Det ä r visst det vä rsta nä st två gå nger två ä r fyra; bö rja skolan igen, nä r man vä l ä r promoverad; frå ga samma frå gor tills man dö r... [En ä ldre herre gå r fö rbi med hä nderna på ryggen. ] Se dä r gå r en pensionerad och vä ntar livet ur sig; det ä r visst en kapten som inte gick å r majorsidan, eller en hovrä ttsnotarie som inte blev assessor - må nga kallas, men få utkoras... Han gå r och vä ntar på frukosten...

PENSIONÄ REN
Nej, på tidningen! Morgontidningen!

OFFICERN
Och han ä r bara femtiofyra å r; han kan gå tjugofem å r till och vä nta på må ltiderna och tidningen... Ä r det inte rysligt?

PENSIONÄ REN
Vad ä r det som inte ä r rysligt? Sä g, sä g, sä g?

OFFICERN
Ja, sä g den som kan! ... Nu ska jag lä sa med pojkar, två gå nger två ä r fyra! Hur må nga gå nger gå r två jä mnt opp i fyra? [Han tar sig i huvet fö rtvivlad. ] Och Victoria, som jag ä lskade och dä rfö r ö nskade den stö rsta lycka hä r på jorden... Nu har hon lyckan, den stö rsta hon vet, och då lider jag... lider, lider!

HON
Tror du jag kan vara lycklig, nä r jag ser dig lida? Hur kan du tro det? Kanske det lindrar din smä rta att jag skall sitta hä r få ngen i fyrtio dagar och nä tter? Sä g, om det lindrar din smä rta?

OFFICERN
Ja, och nej! Icke kan jag njuta nä r du lider! Å!

HAN
Och tror du min lycka kan byggas på dina kval?

OFFICERN
Det ä r synd om oss - alla!

ALLA
[strä cka hä nderna mot himlen och upphä va ett smä rtans skrik liknande ett dissonerande ackord] Å!

DOTTERN
Evige, hö r dem! Livet ä r ont! Det ä r synd om mä nniskorna!

ALLA
[som fö rut] Å!

[Det blir kolmö rkt på scenen ett ö gonblick, varunder alla innevarande avlä gsna sig eller byta plats. Nä r det blir ljust igen, synes Skamsunds strand i fonden men i skugga. Sundet ligger i mellanplanet, och Fagervik i fö rgrunden, bå da i full belysning. Till hö ger ett hö rn av societetshuset med fö nster ö ppna; inne ses dansande par. På en tomlå r utanfö r stå tre jungfrur, hå llande varann om livet och titta på dansen. På husets trappa stå r en bä nk dä r " Fula Edit" sitter, barhuvad, sorgsen, med stort rufsigt hå r. Framfö r henne stå r ett piano uppslaget. Till vä nster ett gult trä hus.

Två sommarklä dda barn kasta boll utanfö r.

I fö rgrundens fond en brygga med vita bå tar, flaggstä nger med flaggor. Ute i sundet ligger en vit ö rlogsman, briggtacklad med kanongluggar.

Men hela landskapet ä r i vinterdrä kt med snö på avlö vade trä d och på marken. ]

DOTTERN och OFFICERN
[in]

DOTTERN
Hä r ä r frid och lycka i ferietid! Arbetet har upphö rt; fest varje dag; heldagsklä dda gå mä nniskorna; musik och dans redan på fö rmiddagen. [Till jungfrurna. ] Varfö r gå ni inte in och dansa, barn?

JUNGFRUN
Vi?

OFFICERN
Det ä r ju tjä nare!

DOTTERN
Det ä r sant! ... Men varfö r sitter Edit dä r i stä llet fö r att dansa?

EDIT
[gö mmer ansiktet i hä nderna].

OFFICERN
Frå ga henne icke! Hon har suttit dä r i tre timmar utan att bli uppbjuden...

[Gå r in i gula huset till vä nster. ]

DOTTERN
Vilket grymt nö je!

MODREN
[ut; barhalsad fram till Edit] Varfö r gå r du inte in som jag sagt dig?

EDIT
Dä rfö r... att jag icke kan bjuda ut mig. Att jag ä r ful, det vet jag, och dä rfö r vill ingen dansa med mig, men jag kunde slippa erinras om det!

[Bö rjar spela på pianot Sebastian Bachs: Toccata con Fuga n: r 10. ]

[Valsen inifrå n salen hö res svagt, men stiger liksom kä mpade den emot Bachs Toccata. Edit spelar dock ner den och bringar den till tystnad. Balgä ster synas i dö rren och lyssna till hennes spel; alla på scenen stå andä ktiga och hö ra på. ]

EN SJÖ OFFICER
[fattar Alice, en av balgä sterna, om livet och fö r henne ner till bryggan] Kom, fort!

EDIT
[avbryter spelet, reser sig och ser på dem fö rtvivlad. Blir stå ende som fö rstenad].

[Nu bortlyftes vä ggen till gula huset. Man ser tre skolbä nkar med gossar på; bland dem sitter Officern och ser orolig och bekymrad ut. Magistern med glasö gon, krita och rotting, stå r framfö r dem. ]

MAGISTERN
[till Officern] Nå, min gosse, kan du sä ga mig nu hur mycket ä r två gå nger två?

OFFICERN
[blir sittande; letar med smä rta i sitt minne utan att finna svaret].

MAGISTERN
Du skall stiga opp nä r du blir frå gad.

OFFICERN
[plå gad, reser sig] Två ... gå nger två ... Lå t mig se! ... Det ä r två två!

MAGISTERN
Jaså du! Du har inte lä st ö ver din lä xa!

OFFICERN
[skamsen] Jo det har jag, men... Jag vet hur det ä r, men jag kan inte sä ga't...

MAGISTERN
Du ä mnar svä nga dig! Du vet det, men kan inte sä ga sä ga't. Kanske jag ska hjä lpa dig!

[Han luggar Officern. ]

OFFICERN
Å, det ä r rysligt, det ä r rysligt!

MAGISTERN
Ja det ä r rysligt att en så stor gosse inte har ambition...

OFFICERN
[pinad] En stor gosse, ja, jag ä r ju stor, mycket stö rre ä n de hä r; jag ä r fullvuxen, jag har slutat skolan... - [Liksom vaknande. ] - jag ä r ju promoverad... Varfö r sitter jag då hä r? Ä r jag inte promoverad?

MAGISTERN
Jo visst, men du ska sitta och mogna, ser du. Du ska mogna... Ä r det inte rä tt kanske?

OFFICERN
[tar sig fö r pannan] Jo, det ä r rä tt, man skall mogna... Två gå nger två ... ä r två, och det skall jag bevisa med ett analogibevis, det hö gsta av alla bevis! Hö r nu på! ... Ett gå nger ett ä r ett, alltså ä r två gå nger två två! Ty det som gä ller om det ena gä ller om det andra!

MAGISTERN
Beviset ä r alldeles enligt logikens lagar, men svaret ä r orä tt!

OFFICERN
Det som ä r efter logikens lagar kan icke vara orä tt! Lå tom oss prö va! Ett uti ett gå r en gå ng, alltså gå r två uti två två gå nger!

MAGISTERN
Alldeles rä tt enligt analogibeviset. Men hur mycket ä r då en gå nger tre?

OFFICERN
Det ä r tre!

MAGISTERN
Fö ljaktligen ä r två gå nger tre också tre!

OFFICERN
[eftertä nksamt] Nej, det kan inte vara rä tt... det kan inte... eller också ... [Sä tter sig fö rtvivlad. ] Nej, jag ä r inte mogen ä n!

MAGISTERN
Nej, du ä r inte mogen på lå ngt nä r...

OFFICERN
Men hur lä nge skall jag sitta hä r, då?

MAGISTERN
Hur lä nge hä r? Tror du att tid och rum existerar? ... Antag att tid existerar, då skall du kunna sä ga vad tid ä r! Vad ä r tid?

OFFICERN
Tid... [Tä nker. ] Jag kan inte sä ga't men jag vet vad det ä r: Ergo kan jag veta hur mycket två gå nger två ä r utan att jag kan sä ga det! Kan magistern sä ga vad tid ä r?

MAGISTERN
Visst kan jag det!

ALLA GOSSARNE
Sä g det då!

MAGISTERN
Tid? ... Ge mig si! [Blir stå ende orö rlig med fingret på nä san. ] Medan vi tala flyr tiden. Alltså ä r tiden nå got som flyr medan jag talar!

EN GOSSE
[reser sig] Nu talar magistern och medan magistern talar, så flyr jag; alltså ä r jag tiden! [Flyr. ]

MAGISTERN
Det ä r alldeles rä tt enligt logikens lagar!

OFFICERN
Men då ä r logikens lagar galna, fö r Nils som flydde kan icke vara tiden.

MAGISTERN
Det ä r också alldeles rä tt enligt logikens lagar, fastä n det ä r galet.

OFFICERN
Då ä r logiken galen!

⇐ Предыдущая 4 5 6 7 8 91011 12 13 Следующая ⇒